Första maj

Stefan Löfvens tal på 1 maj 2019: Den väg vi har att vandra måste vi gå tillsammans
Vänner!

”Lämnad åt sig själv var den enskilde individen värnlös. Räddningen låg i sammanhållning, samarbete, disciplin. Den väg vi hade att vandra måste vi gå tillsammans.”

Så beskrev Tage Erlander den politiska uppgift han såg, som ung riksdagsledamot. Det var på 30-talet, snart ett sekel bort. Men är inte den uppgiften bara ännu tydligare idag? När det sker en skolskjutning i USA, ett terrordåd i Sri Lanka, en naturkatastrof i Mocambique - så ser vi det direkt, och nära. När Bashar al-Assad bombar sin egen befolkning, möter vi syrier som flyktingar i våra egna hemorter.

Det är lätt att känna sig värnlös, inför världens ondska. Det är lätt att undra vad vårt samhälle klarar av. Att fråga sig om vi kan skapa den trygghet som krävs i en ny tid. Så det är upp till oss att svara!

Lösningen på våra samhällsproblem kan ju aldrig ligga i att ge makt åt de som vill splittra, och sprida hat mellan oss. Lösningen är ju att samla oss – och samarbeta, disciplinerat, för att rusta upp välfärden, bekämpa terrorismen, möta klimathotet – och se till att de fördelar som handeln och den nya tekniken skapar kan delas av oss alla. Lösningen är ju ett starkare samhälle, baserat på de principer vi bär på 1 maj-nålen på bröstet idag: Trygghet. Sammanhållning. Demokrati.

Vi står inte för större splittring – utan en starkare gemenskap. Den väg vi har att vandra – ska vi gå tillsammans!

* * *

Där i ligger vår socialdemokratins uppgift inför 2020-talet. Att bygga ett starkare samhälle, som ger trygghet i nuet – och hopp inför framtiden. Men vad innebär det då, konkret - i folks vardag? Jag skulle vilja beskriva det med avstamp i fem livsöden.

Jag tänkte börja med en man jag mötte förra året, här borta i Robertsfors - Olle Sydlén. När han var tretton, fjorton besökte han sin far Rudolf på jobbet. De borrade tunnlar åt Vattenfall. Luften var tjock som rök där inne i tunneln. Ingen talade om hur farlig den var. Men de var 20 i arbetslaget. 18 dog i förtid. En av dem var Olles far.

Det är en fruktansvärd påminnelse, om vikten av en sträng arbetsmiljölagstiftning. Men ur detta, har det också kommit något bra. Olle har nu ägnat en stor del av sitt liv, åt ta fram filter för att rena luft. I fem år experimenterade han med en mikrovågsugn i garaget, och idag producerar hans företag miljöfilter med hjälp av mikrovågsteknik, och börjar nu exportera till Australien, Chile och Kanada.

Han var så stolt när han berättade om det, bredvid sina barn, Rudolfs barnbarn, som kommer ta arbetet vidare. Inget kan ersätta förlorade år med sin far. Men ur detta, har jobb skapats, samhället förbättras, och liv räddats. Det har han all rätt att vara stolt över!

* * *

När vi talar om landsbygdens utmaningar, så handlar det ofta om de som lämnar och de som lägger ned. Men jag vet att det finns en sjujädra kraft att släppa lös, hos sådana som Olle och många andra, för att förändra och förstärka sin bygd - om de bara har stöd av ett starkt samhälle.

Och då syftar jag inte bara till att staten drar bredband och rusta upp vägar. Även om vi investerar 700 miljarder i infrastrukturen under det kommande decenniet, och satsar så hårt på ett helt uppkopplat Sverige, så bredbandsföretagen själva knappt hinner med.

Jag talar om att vi, gemensamt, med folkrörelser, näringsliv, individer, visar på samhällets styrka. Och säkrar överlevnaden av mataffärer och mackar. Bemannar servicekontor, vårdcentraler och skolor. Ser till att polisen kan komma när man ringer och att landsbygdsföretagen har tillgång till yrkesutbildad personal, utvecklingskapital och exportstöd - så de kan slå världen med häpnad.

Vill du som Olle, vara med och lyfta din bygd - då ska det starka samhället finnas vid din sida.
Den väg vi har att vandra – ska vi gå tillsammans.

* * *

Det andra livsödet jag vill tala om, tillhör Eva, som jobbade inom äldreomsorgen i många år.
Men också Kerstin, som är arbetsterapeut, men var sjukskriven under en längre tid. Eller varför inte Inger. Eller Lars, eller Jan, eller Bengt.

Det är ju det så många heter, som är födda på 40- och 50-talet, som just varit med och byggt vårt samhälle och nu går i pension. Många är fortfarande väldigt starka, och visar att det är sant, som de säger, att 70 är det nya 50. Men det håller ju inte borta frågorna, om pensionen kommer räcka, och om vården och omsorgen kommer finnas där den dagen den behövs. Och för att citera en som bar det här uppdraget innan mig, Göran Persson: ”Vi har världens bästa pensionssystem, med det lilla felet att det ger för låga pensioner.”

Och där jag kommer ifrån, om något blivit fel – då får man erkänna det, och göra rätt. Därför kommer vi socialdemokrater fortsätta arbetet för att höja pensionerna och förbättra äldres ekonomi. Genom januariavtalet är det beslutat att vi nu kan gå vidare för att höja pensionerna för de som slitit ett helt liv men ändå inte får pensionen att räcka till. Och vi vill öka inbetalningarna till pensionssystemet, så att den samlade pensionen för vanliga löntagare på sikt blir minst 70 procent av slutlönen.

Och vi kommer att fortsätta den statliga välfärdssatsningen som nu genomförs, som är den största på flera decennier. För att korta vårdköer, bygga ut äldreomsorgen, och anställa välfärdspersonal runt om i landet. Det ska det starka samhället innebära för dig som slitit ett helt yrkesliv: En bra pension och en trygg välfärd. Ni i den äldre generationen har röjt väg för oss andra. Ni ska veta, att vi fortsätter vandra tillsammans.

* * *

Vänner!

Det tredje livsödet jag tänker på, är en kvinna som skulle varit i fyrtioårsåldern idag, och borde varit fullt verksam – precis som Olle Sydlén – med att delta i samhällsbygget. Hon hette Maisam Abed Ali, men en del av er minns nog henne efter det namn hon valde själv: Sara. Att Sara ville heta just det, var en symbol för hennes försök till frigörelse ur den förtryckande miljö som höll henne fången. Men hon fick aldrig njuta av friheten. Hon mördades av sin bror och sin kusin efter en fest här i Umeå, när hon bara var 15 år gammal.

Och jag önskar att jag kunde beskriva en vändning. Hur detta fruktansvärda, kan bli till något gott. Men det kan jag inte. En mördad flickas liv, kan inte fås tillbaka.

Men det vi kan göra, för att hedra Sara, Fadime, Pela, Abbas, Maryam, Ramin, och så smärtsamt många fler som mördats, är att belysa, bemöta och bekämpa det förtryck som fortfarande drabbar tusentals med ordet ”heder” endast som en usel ursäkt.

Arbetet har stärkts, i rättssystemet, i socialtjänsten, i skolorna. Och nu går vi vidare - för att skärpa straffen och få socialtjänsten att ingripa tidigare. Men hela samhället måste göra sitt. Även du. Känn till detta förtryck. Se det. Bekämpa det. Avsky det.

Den som lever under detta förtryck idag, ska veta att vårt starka samhälle finns vid din sida,
och arbetar för din befrielse. Den väg du har att vandra – ska vi gå tillsammans.

* * *

Det här visar också på en viktig uppgift, i allt integrationsarbete framöver.

Sverige har tagit ett stort ansvar under flyktingkrisen. Vi har nu lagt vår lagstiftning så att den inte väsentligt avviker från andra EU-länders. Det vi behöver fokusera på nu är inte stor migration – utan starkare integration.

Och det måste ske på två fronter samtidigt. Dels för att värna viktiga värderingar, som jämställdhet mellan kvinnor och män, religionsfrihet, HBTQ-rättigheter och den enskildes frihet och plikt.

Men också ge verktyg, som starkare svenskundervisning, rejäla utbildningar till bristyrken, rimliga boenden och förändrad lag om eget boende, så att både arbete och studier kan fungera.

Det går inte, som vissa högerkonservativa, att låtsas att det bara handlar om värderingar. Värderingar – som de högerkonservativa väl själva ofta varit sist med att acceptera?

Men det går heller inte, att bara låtsas att det handlar om verktyg som jobb och utbildning
– och att ett samhälle inte bygger på respekt för gemensamma värden.

Har du beviljats asyl i Sverige, ska du möta ett starkt samhälle. Som både står upp för värderingarna, om individens frihet, rätt – och plikt mot det gemensamma, men också ger dig verktygen för att försörja dig själv och bli del av vår gemenskap. Den väg vi har att vandra – ska vi gå tillsammans.

* * *

Det fjärde livsödet tillhör Sophie - Sophie Scholl. Likt Sara levde hon under förtryck, men under nazismen i München. Hon valde att göra motstånd. Hon var med i en grupp som delade ut flygblad mot nazismen på universitetet i München. Går du dit idag, kan du se hur flygbladen blivit förevigade i gatstenen.

Under rättegången, 1943, där hon dömdes till döden för förräderi sa hon: ”Någon, trots allt, var tvungen att börja.” Och hennes anklagelseakt blev funnen i de nazistiska arkiven. På baksidan har hon skrivit ett enda ord: Frihet.

Det finns de som säger, att vi inte bör tala så mycket om 30-talets fascism, eftersom dagens extremism inte är lika farlig och lika stor.

När ska vi då reagera? När nazister marscherar på våra gator? Det gör de redan. I Nyköping. I Göteborg. I Boden. I Ludvika.

Ska vi reagera när högerextremisterna mobiliserar för att skrämma meningsmotståndare till tystnad? Det gör de redan. Och det slår mot journalister, feminister, liberaler och socialister.

Ska vi reagera när Förintelsens överlevare kommer till oss, för att varna om att de som de en gång såg hända, nu verkar ske igen? Det gör de. Jag talar med dem ofta.

Och jag har lovat dem att aldrig vända bort blicken. Jag har lovat att vi alltid ska reagera,
alltid försvara människovärdet och demokratin!

* * *

Och ibland kan det kännas som om vi står värnlösa, precis som Erlander beskrev, när högerextremisterna mobiliserar i Europa, när de möts och sluter förbund, när de talar om att ta över land efter land.

Men jag ser också något annat. Jag möter motkrafter, i land efter land, även där utmaningarna är som störst. Partier, föreningar, journalister, debattörer, som vägrar låta högerextremismen vinna. Vi ska vara en del av den motkraften. Vårt starka samhälle – ska också arbeta för att trygga demokratin i Europa. I EU:s budgetförhandlingar. I stödet till EU-kommissionens arbete. I motståndet mot de högerextrema i Europaparlamentet - ska vi ta striden för de demokratiska värderingarna som är själva fundamentet i vår union.

De krafter som vågar stå upp för människovärdet och demokratin, ska veta att de går tillsammans med de svenska socialdemokraterna! Minns Sophie Scholl! Några måste, trots allt, vara de som tar striden. Aldrig igen, ska antidemokratiska krafter få hota vår frihet!

* * *

Jag tror det är vi socialdemokrater, som måste samla det här motståndet. De konservativa visar nu gång på gång, att de inte är att lita på i det här arbetet. Många av dem har gett upp kampen mot de högerextrema och funderar istället på hur de ska utnyttja deras röster för att själva komma till makten.

Se till Moderaterna. Jag hörde att de bytt logotyp, och nu officiellt inte är ett arbetarparti. Jag kan väl i korthet hälsa: Jo tack, vi har märkt det!

Och jag förstår att de behöver göra något. Ingen verkar ju längre tro på skattesänkningar som lösningen på alla samhällsproblem. Men det innebär ju inte, att de behöver snegla på ett parti som grundades av Vit Makt-rörelsen, och fundera på hur de kan kopiera deras retorik – och samarbeta om deras politik!

Och jag såg att de nu gick ut i Dagens Nyheter, och meddelade att de nog skulle kunna tänka sig att samarbeta med nationalister och högerpopulister i EU.

Så jag vill rikta mig, till alla er som engagerat sig i Moderaterna och Kristdemokraterna för värderingar som står i bjärt kontrast mot de som SD ger uttryck för – inte minst när de tror att de är interna eller anonyma.

Stå emot! Svik inte det du tror på! Bidra inte till att ge dem mera makt! Högerextremismen behöver motståndare – inte kopior!

* * *

Det för mig till den femte, och sista personen jag vill lyfta fram. Det är Greta Thunberg. Jag hade inte tänkt att prata specifikt om Greta – för det gör ju redan hela världen. Jag vill tala om den generation som Greta har kommit att symbolisera. De har tillgång till hela världens information. De är digitala sedan födseln. Världen ligger öppen för dem. Så många av dem är så bestämda, så modiga, så redo att organisera sig för det som de tror på, att Sophie Scholl nog hade varit stolt över dem.

Jag vill att de ska kunna drömma om en bättre framtid. Därför att det finns knappt något farligare för ett samhälle, än om våra unga slutar tro på framtiden. Det är också därför den mest effektiva kampen mot högerextremismen är kampen för jämlikhet och rättvisa, så att högerextremismens gift aldrig kan sippra in. Det är därför vi måste bygga ett starkare samhälle, och ett tryggare Europa, där även de fattigaste barnen kan drömma de största drömmarna – och nå dem.

Därför vill jag se ett Europa, där unga kan veta säkert i sitt hjärta, att de äldre generationerna gör det som krävs och tvingar både länder och storföretag att ta ansvar för att genomföra Parisavtalet och hålla jordens uppvärmning under 1,5 grader - utan ”om”, utan ”men”, utan ”kanske”.

Och jag vill se ett Europa, där unga vet att vi går samman för att skydda dem mot alla gemensamma säkerhetshot. Terrorismen. Den organiserade brottsligheten. Och det absurda faktum, att stater fortfarande försöker bygga sin yttersta säkerhet, med kärnvapen som har kraften att förgöra allt mänskligt liv. Det kräver att många små, europeiska röster, förenas till en stark, och att EU kliver ut på den globala arenan som en kraft för samarbete, nedrustning och demokrati.

Som Palme påpekade, är den starkaste säkerheten den gemensamma säkerheten. Han hade ju lärt av Erlander: Även globalt, måste vi vandra tillsammans!

* * *

Och EU ska inte bara vara ett skydd mot gemensamma hot! Jag vill se ett Europa,
där unga ser kontinenten öppnas upp framför dem, där de kan resa, studera, arbeta fritt. Där löntagare aldrig ställs mot löntagare, där ingen utnyttjas eller tvingas sänka sin lön. Ja – på en europeisk arbetsmarknad som inte krossar drömmar, utan förverkligar dem!

Och jag vill se ett Europa, där unga som får sitt första skattebesked inte tvingas se hur miljardärer och storföretag lyckas fiffla bort sin del av ansvaret och vältra över hela kostnaden för välfärden på vanligt folk!

Vi vill att EU ska använda kraften i internationell samverkan, för att bekämpa skatteparadis och skatteflykt, och tvinga fram bättre registrering av bolag, större informationsdelning mellan länder
– och stenhård lagstiftning.

Skatteflykt är ingen nobel, civil olydnad, som vissa till höger verkar mena ibland. Det är ett hån, från Europas mest välbeställda, rakt i ansiktet på Europas fattigaste och de som behöver välfärden som mest! I vårt Europa ska alla göra rätt för sig – även de rikaste!

* * *

Ja, vänner!

Det är det Europa jag vill se – och jag hoppas du vill se det också.

Jag vet att vi precis lagt en valrörelse bakom oss. Men jag ber dig, jag uppmanar dig – om du så är socialdemokrat, eller bara demokrat, att göra ditt för det Europa du tror på. Om du möter någon kollega i fikarummet, som säger att det inte spelar någon roll om man röstar i EU-valet, ryck tag i dem, häll i dem lite kaffe, och se till att de vaknar upp och ser verkligheten!

Varje demokrat bör veta detta: Den som avstår från att lägga sin röst den 26 maj, låter extremisternas röster väga dubbelt!

Och jag vet att byggandet av ett starkare samhälle, och ett tryggare Europa, kan verka svårt och stort. Men det finns en dikt av Inger Sjöstrand, som jag ofta återkommer till. Och när jag läste Erlanders ord, om den väg vi har att vandra, så kom den tillbaka till mig igen.

Den går såhär:

På stigar
går man aldrig
riktigt ensam.
Fötterna har sällskap med,
alla steg som
stigit
stigen fram.

Så talar Erlander och Sjöstrand med varandra, genom decennierna.

Så, visst kan vägen framför oss, verka svår och lång. Men se framför dig! Tusen och åter tusen,
har trampat upp stigarna åt dig, för att skapa det demokratiska samhälle vi lever i idag.

Se dig över axeln! Tusen och åter tusen, av våra barn och barnbarn, ska komma efter oss, och gå på de stigar vi trampar upp idag, och ta vårt arbete vidare när vi själva inte längre orkar.

Och se runtomkring dig i samhället! Tusen och åter tusen, går vid din sida, och bär på samma värderingar som du bär på, och strävar efter samma mål.

Visst ger det tröst! Visst ger det hopp!

Vänner,

vi har en lång väg att vandra. Men glöm aldrig, att vi går den tillsammans!
Uppdaterades senast: 1 maj 2019