Tal på SAMAKs 24:e arbetskongress

Stefan Löfvens tal på SAMAKs 24:e arbetskongress: ”Nordens vägval: Vart ska vi och vägen dit”. Sørmarka, den 12 november 2014.

Obs! Det talade ordet gäller.

Först av allt vill jag rikta mitt tack till Fafo, Institutet för arbetslivs- och välfärdsforskning för allt ert arbete.

Jag vill också tacka Inger Segelström och alla involverade på Samak som bidragit till det här projektet.

Tänk – det känns som det var alldeles nyss som vi firade en lansering.

Och nu står vi här med en enorm samling av kunskap och analys, som kommer att hjälpa oss att förstå och förändra våra samhällen.

Så tack till er alla, ni har gjort en viktig insats för nordisk socialdemokrati och samhällsutveckling!

* * *

Vänner,
arbetarrörelsens genombrott byggde på den då spektakulära uppfattningen att varje människa hade lika värde och rätt.

Demokrati, som idé, hade funnits i sekler.
Men den hade alltid varit exkluderande eller graderande.

I antikens Aten,
i 1800-talets USA,
i 1900-talets Sverige,
styrdes rösträtten av samhällstatus och manligt kön.

Visst fanns alla människors lika värde och rätt som en
filosofisk tanke,
men det var arbetarrörelsen som stred för att göra den till politisk verklighet.

Det finns ett citat av en utav svensk socialdemokratis grundare, Hjalmar Branting, som många svenska socialdemokrater bär nära hjärtat.

En tidning frågade honom om varför han var socialdemokrat, och han svarade:

”... därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.”

Det han talar om är samhället som det var,
där utbildning,
social trygghet,
möjligheten att nå sin fulla potential,
var ett privilegium för en liten, rik elit.

Samhället gav helt enkelt upp om alla andra.

* * *

Vår lösning blev den nordiska modellen.

Och som rapporten visar blev resultatet något som världen aldrig tidigare hade sett.

Ekonomier präglade av stabilitet, tillväxt och hög sysselsättning,
som skapar en exceptionell levnadsstandard.

Världens främsta välfärdssystem,
som skapar världens minsta klyftor.

Världens högsta fackliga organisationsgrad,
som skapar trygga och dynamiska arbetsmarknader.

Socialdemokratin talar ju ofta om att marknadsekonomin är en usel herre, men kan vara en god tjänare.

Och vi har bevisat det.

På ingen annan plats i världen har ekonomin tjänat människan så väl.

Vi har inte bara skapat rika, jämlika, moderna länder som väcker världens intresse och förundran,
vi har också skapat ett fantastiskt verktyg för att förverkliga människans lika värde och rätt!

* * *

Detta resultat har också gett en stor folklig uppslutning.

Det går inte att vinna val i Norden utan att säga att man värnar modellen.

Men modellen försvagas om den inte uppdateras och underhålls kontinuerligt. Det räcker inte med prat.

Den nordiska modellen är som en premiumbil,
den erbjuder komfort,
trygghet
och tar dig snabbt framåt.

Men den är komplicerad att bygga,
den kräver ständig utveckling
och utan underhåll så slutar den att fungera.

Våra politiska motståndare säger ofta att de stöder modellen.
Men de förstår inte dess beståndsdelar,
de värnar den inte och utvecklar den inte.

På så sätt urholkas och försvagas den.

* * *

Det leder oss då till frågan:

Hur ska vi då utveckla den?

Mitt första svar är kort, men viktigt: Tillsammans!

Vi ska utveckla den genom ett ännu starkare nordiska samarbete.

Vi har också tydliga uppmaningar i slutrapporten,
och ett brett handlingsprogram i den politiska förklaringen,
så det saknas inte uppgifter framför oss.

Men det långa svaret jag skulle vilja fokusera på är ett moraliskt val,
som är avgörande för arbetarrörelsen,
och det Norden vi vill bygga i framtiden.

Och det är egentligen samma val som vi stod inför vid arbetarrörelsens genombrott:

Ska vi ge upp om en del människors möjligheter,
eller göra det möjligt för varje människa att nå sin fulla potential?

* * *

För att fördjupa detta val kan vi se till de tre grundpelare som pekas ut i rapporten:
Den ekonomiska styrningen, arbetsmarknadens organisering
och den generella välfärden.

Vi kan börja med den ekonomiska styrningen och vägen mot full sysselsättning. Här finns stora problem som måste lösas.

Det finns en grundläggande brist på jobb.
Många står långt från arbetsmarknaden,
många saknar rätt utbildning,
många barn har problem redan tidigt i skolan.

Här finns det de som förespråkar en linje där vi helt enkelt ger upp på människor.

De förespråkar kortare och sämre utbildningar med lägre krav för de som hade problem i skolan.

De skapar arbetsmarknadspolitiska program som syftar till att förvara långtidsarbetslösa människor, istället för att utbilda dem.

Och de vill tvinga fram jobb med väldigt låga löner och usla villkor, och menar att det är de enda sorts jobb som vissa människor kan få.

Aldrig, aldrig att vi accepterar den sorters lösningar!

* * *

Här ska nordisk arbetarrörelse välja en annan väg.

Vi kommer aldrig att kunna bli billigast i den globala ekonomin,
vi kan bara sikta på att bli bäst.

Därför ska vi satsa på näringspolitisk samverkan,
mellan företagen, forskningen, fackförbunden och politiken,
så att vi gemensamt kan röja undan hinder för utveckling och tillväxt.

Vi ska investera i infrastruktur, bostäder och forskning,
gemensamma investeringar som både skapar jobb och för våra länder framåt.

Och vi behöver öppna upp nya vägar för att ta sig hela vägen till en gymnasieexamen,
där man kan läsa klart samtidigt som man praktiserar,
eller kan läsa klart på en folkhögskola.

Att ge upp vissa elever, och låta dem hoppa av rakt ut i arbetslöshet,
ska aldrig vara en möjlighet.

Och fler ska få läsa på högskola och universitet,
fler ska kunna utbilda sig i arbetslivet,
fler ska få testa sin kunskaps gränser;
både för att kunna ta de jobb som växer fram – och för att växa som människor.

Ingen människa ska vara dömd till arbetslöshet.
Alla människor är värda rätten att arbeta, skapa, och följa sina livs drömmar.

* * *

Denna skiljelinje,
mellan att ge upp om människors möjligheter,
eller göra det möjligt för alla att nå sin fulla potential,
ser vi också inom den generella välfärden.

Vi ser nu en debatt om den över huvud taget ska vara generell – särskilt mot bakgrund av den växande demografiska utmaningen.

Ska inte människor med mer pengar kunna köpa sig förbi i sjukvårdskön?
Ska verkligen jag vara med och betala om någon annan blir sjuk eller skadad?
Borde man inte ta ut högre avgifter för äldreomsorg, skolor, högre studier eller andra delar av välfärden?

Det intressanta i detta är förstås att de som förespråkar denna första och andra klassens välfärd sällan anser att de är de eller deras barn som ska ha sämre skola, sämre sjukvård, sämre omsorg.

Det är alltid någon annan, och någon annans barn.

* * *

I kontrast mot detta visar ju aktuell forskning och sammanställningar
som Wilkinson och Picketts ”Jämlikhetsanden”
och Pikettys ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet”,
att jämlika samhällen också är de mest effektiva och välståndsskapande.

Skolforskningen visar att de skolsystem som lyckas bäst också är de som är mest jämlika, och ger lika chanser till alla barn.

De länder som mår bäst är de som också har mest jämlik sjukvård,
de länder som är bäst att bli gammal i har mest jämlik äldreomsorg,
och så vidare.

Det är ju ingen slump att de nordiska länderna ofta slåss i toppen på listor över världens mest välmående länder.

Vill man ha bäst resultat, måste man sträva efter jämlikhet.

* * *

Därför är det bara att kavla upp ärmarna och hugga i.

Vi behöver sluta klyftorna mellan kön och klass inom sjukvården.

Vi behöver bygga än mer jämlika skolsystem som ger alla barn chansen att nå sina livs drömmar.

Vi behöver se till att möjligheten att leva tryggt och fritt när du blir gammal inte styrs av vad du tidigare har tjänat.

Den generellt finansierade välfärden är ett otroligt redskap för att öka både tryggheten och tillväxten,
och låta varje människa nå sin fulla potential.

Därför ska vi inte överge ett vinnande koncept
– vi ska utveckla det och använda det!

* * *

Vänner,

samma skiljelinje, ser vi inom arbetsmarknadens organisering.

Det finns en tydlig försvagning i representationen både hos anställda och hos arbetsgivare.

Anställda har delats upp i organiserade och oorganiserade,
där de människor som behöver det som mest:
unga, migranter, tillfälligt anställda
– också är de som saknar organisering.

Samtidigt har arbetsgivare blivit anonyma.
Det företag som förut ägdes av en industrialist eller en rik familj,
ägs nu till 30 procent av en japansk pensionsfond,
till 20 procent av ett riskkapitalbolag på Seychellerna,
till 10 procent av en indonesisk bank – och så vidare.

Det företaget har också en underleverantör,
som hyr in ett annat företag på entreprenad,
som i sin tur tar in bemanningsanställda – och så vidare.

Då finns det de som säger att arbetsmarknadens parter, och främst fackförbunden, har spelat ut sin roll.

Att vi kanske ska ge upp i organiseringen av vissa människor,
och istället antingen låta staten eller den fria marknaden ta över arbetslivets organisering.

Men snabbheten i den globala ekonomin gör att arbetslivet är i ständig förändring, och allt fler människor rör sig över gränser.

Just därför behövs en heltäckande facklig organisering,
och ett tydligt ansvarstagande hos arbetsgivare,
så att alla arbetares rättigheter tas till vara.

När några säger att fackförbunden inte behövs,
svarar vi: de aldrig har behövts så mycket som nu!

* * *

Och när ekonomin har blivit global,
behöver organiseringen bli global.

En utav den nordiska arbetarrörelsens viktigaste uppgifter framöver, både för att gynna en rättvis global utveckling
och säkra fackliga rättigheter här hemma,
kommer att vara att hjälpa facklig organisering över hela världen.

Just nu kan oseriösa företag flytta från land till land på jakt efter arbetare att utnyttja.

Men kan arbetare organisera sig, i land efter land, finns det till slut inga länder kvar med arbetare att utnyttja.

Visst är det en dröm – men den kan bli sann.

Jag tror på att skapa en new global deal,
med globala handslag mellan arbete och kapital,
som säkrar just fackliga och sociala rättigheter.

Där kan den nordiska modellen kan agera som förebild,
och visa att sådana lösningar gynnar alla.

Och det är viktigt att vårt samarbete inom samtliga områden
också inkluderar en strategi för Europa och världen.

Arbetarrörelsen är och förblir internationell,
och vårt mål är att varje människa ska nå sin fulla potential
– var än i världen hon befinner sig.

* * *

Vänner,
vi har alltså mycket att utveckla inom alla delar av den nordiska modellen.

Men – och detta vet vi alla – inget av detta är möjligt utan att vi samtidigt skapar ett hållbart samhälle.

Att inte ställa om våra samhällen,
och låta klimathotet bli verklighet,
vore inte att ge upp en enskild människa
– utan att ge upp mänskligheten.

Därför välkomnar jag våra gemensamma initiativ för att skapa hållbara sätt att arbeta, resa, transportera, bo och leva.

Vi ska göra det möjligt för dig att gå och lägga dig, och veta att dagen bakom dig på intet sätt hotar livet framför dig för dig och dina barn.

Och vi kan gemensamt visa världen att klimatomställningen inte behöver vara en rörelse bakåt,
utan en rörelse framåt
– mot en hållbar frihet, som är en större frihet,
just för att den går att ge i arv till våra barn.

Det är ett uppdrag vi axlar för att vi måste,
men också för att vi vill, och vet att vi kan.
Samhället är vår egen skapelse, därför går det alltid att förändra.

* * *

Detta tror jag på.

Jag tror på att vi kan möta klimathotet, och komma ut starkare på andra sidan, i hållbara samhällen med större hopp och framtidstro.

Jag tror på att vi kan slå tillbaka mot rasistiska och fascistiska krafter,
och skapa en gemenskap som till fullo tar tillvara på den fantastiska styrka som pluralistiska samhällen innebär.

Jag tror vi kan bygga solidariska och jämlika samhällen,
där vi rivit varje mur mellan människor,
må det vara klassklyftor, sexism eller diskriminering,
så att vi äntligen och på riktigt ser varandra som jämlikar,
med lika värde och rätt.

Jag tror det är möjligt, och jag vet också att det är den bästa grunden för att våra länder ska fortsätta vara rika, moderna och framåtsträvande.

Men det kräver att vi låter varje människa nå sin fulla potential,
och att vi hittar varje situation i våra samhällen när den rättigheten förvägras.

Och det är lättare sagt än gjort.

Det kommer alltid vara lättast att ge upp.

Det kommer alltid att vara lättast att se en människa tvingas ”kväva sina bästa stämningars längtan” och säga:
Det är hennes eget fel!
Eller: Det är ödet!
Eller: Det är som det är – samhället går inte att förändra!

Det svåra, det utmanande, det är ju att vägra acceptera det.

Att aldrig svikta i övertygelsen om att alla människor bär på styrkor och kunskaper,
alla kan utvecklas och växa,
alla bär på hopp och drömmar som de har rätt att sträva mot.

Om det är så är barnet som har det jobbigt i skolan,
migranten som diskrimineras i bostadsjakten,
kvinnan som förvägras rätt vård,
mannen som fastnat i långtidsarbetslöshet,
eller människan som ligger under i kampen mot missbruket.

Ja, visst är det en stor uppgift.
Men det är just därför vi ska ta oss an den,
med ödmjukhet, med glädje,
och en aldrig vikande tilltro till styrkan i den nordiska arbetarrörelsen!

Tack!

Uppdaterades senast: 25 april 2017