Stefan Löfvens första maj-tal 2020

Det talade ordet gäller.

Idag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag.

När jag håller tal då brukar det vara på ett torg där jag kan se människor i ögonen, höra era röster.

I år blir det inte så.

Jag hade sett fram emot att prata om
hur det parti jag leder vill bygga Sverige.

I år blir det inte så heller.

Den här gången är första maj-firandet annorlunda,
precis som att så mycket i våra liv, i vårt samhälle, i vårt Sverige
snabbt blivit just annorlunda.

I år blir därför det här talet också annorlunda,
inget klassiskt första maj-tal.
De partipolitiska konflikterna får vänta.

I dessa svåra tider hoppas jag nämligen att varenda person,
oavsett om du är socialdemokrat eller röstar på något helt annat,
vet att du är en del av Sveriges gemenskap,
och vet att vi går igenom den här prövningen tillsammans
som ett land där vi håller ihop,
där ingen av oss står riktigt ensam inför kriser,
idag – eller någon annan dag.

***

Det har idag gått exakt tre månader
sedan regeringen klassade det nya coronaviruset som en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom.

Vårt sätt att leva har förändrats dramatiskt sedan dess.

För dig som saknar att krama din förälder som tillhör en riskgrupp
eller träffa dina vänner som vanligt
känns det kanske som om denna kris pågått väldigt, väldigt länge.

För dig som håller igång Sverige under denna tuffa tid,
arbetar inom sjukvården, äldreomsorgen, hemtjänsten,
kör buss eller är lokalvårdare
känns det kanske som om krisen pågått i en evighet.

Det har gått tre månader.
Som statsminister önskar jag såklart att jag idag kunde säga:
nu är krisen över,
nu ligger det jobbiga bakom oss,
nu kan vi återgå till ett mer normalt liv.

Men tyvärr. Vi är inte där än. Tvärtom är det långt dit.

Hela samhällets styrka används för att så gott det bara går lindra konsekvenserna, säkra hälsa, liv, vårdens och omsorgens resurser.
Men också människors försörjning, så att den dag pandemin är över
ska Sverige snabbt komma på fötter rent ekonomiskt igen.

Trots det, trots alla insatser, kommer fler att bli sjuka, fler kommer avlida, fler kommer bli av med jobbet.

Trots att den här krisen redan krävt mycket av varje person,
kommer det krävas mer av dig, av oss.

Först prövades vår förmåga som land och som människor
att snabbt ställa om. Det klarade vi.

Nu prövas vår uthållighet.

Nu prövas vår gemensamma förmåga att hålla i och bita ihop,
vår ork att avstå det där besöket eller aktiviteten.
Inte bara en gång – utan flera.

Många avbokade sin påskresa.
Förhoppningsvis förändrade de flesta sitt valborgsfirande igår.
Arbetarrörelsen avstår idag från ett normalt första maj.

Varje person i Sverige som har gjort uppoffringar för sin egen skull, för sina älskades bästa, för andra människors hälsa,
men framför allt för sjukvårdens möjlighet att klara av krisen,
ska vara stolta.

Många har gjort mycket, men alla kommer behöva göra ännu mer.

Vi får inte slappna av.

Det innebär fler inställda planer, fler samtal som inleds med
”Ja, vi skulle ju ha setts men..”
och fler efterlängtade bröllop som får skjutas upp.

Det behöver göras gång på gång, vecka efter vecka, dag för dag.

Ja, det är frustrerande.
Ja, det är ofta tråkigt.
Ja, det känns kanske ibland som om vad just du gör saknar betydelse.

Men att du orkar hålla i är helt avgörande för sjukvårdens möjlighet att klara av detta.
Att du orkar fortsätta avstå från att träffa släkten har betydelse för att sjukvården ska kunna rädda så många liv det bara går.
Att du orkar ta ansvar är viktigt för att vård- och omsorgspersonalen, som redan sliter så hårt, inte ska få en än värre situation.

Ditt agerande just nu kommer du att få berätta om under lång tid, kanske ett helt liv.

Se till att du är en av alla dem som kan berätta att när det väl gällde,
när du ställdes på prov, när ditt land bad om ditt bidrag,
då tog du ansvar för något större än dig själv,
då tog du din del av vårt gemensamma, tunga ansvar.

***

Jag vet att flera undrat de senaste åren: ”Har Sverige någon sammanhållning kvar? Klarar vi av våra samhällsutmaningar? Finns tilliten och solidariteten där när vi behöver den?”

Corona-våren ger svar på detta.

Vi ser hur de allra flesta följer myndigheternas råd och gör uppoffringar.
Vi ser hur människor visar tillit till samhället och till varandra.
Vi ser den otroliga skickligheten hos alla som arbetar inom omsorgen och sjukvården, som exempelvis har fördubblat antalet intensivvårdsplatser.

Vi ser hur så många män och kvinnor engagerar sig frivilligt för sina medmänniskor. Både i de etablerade folkrörelserna – volontärorganisationer, kyrkor och samfund, idrotten och föreningar, fackförbund och partier.

Men också i sociala medier och i trapphus, människa till människa,
där män och kvinnor erbjuder sin hjälp till den som behöver det.

Ni som hjälper era grannar att handla.
Som skickar hälsningar till era äldre släktingar.
Som ställer upp för varandra. Säger ”Jag finns här om du behöver”.

Alla ni som har bidragit på något sätt till att underlätta för den som behöver det visar vad solidaritet betyder.

Ni visar att när läget i vårt land är som svårast,  

då hjälps vi åt som mest.

Den sammanhållningen är viktig.
Den solidariteten kännetecknar vårt land.
Den tryggheten behövs nu – och alla andra dagar.

***

Det nya coronaviruset kommer att påverka oss under lång tid.

Många har sett någon närstående bli allvarligt sjuk,
oroat sig sönder och samman under många långa nätter.
Andra har själv blivit svårt sjuka.
Människor har avlidit.
Närstående sörjer en saknad familjemedlem.

Tusentals har blivit av med jobbet eller riskerar att bli det.
Arbetslösheten och osäkerheten drabbar hårdast den som redan hade det tufft, som saknar sparpengar eller en trygg anställning.

I världen går samma mönster igen, där de ekonomiska delarna av krisen
slår hårdast mot de länder och människor som redan har det svårt
och nu får det än värre.

Den här krisen är en brutal påminnelse om att ensam är inte stark,

vi människor är beroende av varandra i en bygd, i ett land och i en värld.

Vi är alla beroende av att andra människor tar sitt ansvar,
visar solidaritet, tänker på fler än sig själv.

Det är därför jag och många andra så ofta upprepar
att det finns bara ett sätt att klara av krisen
och det är tillsammans.

***

Det kommer en dag när krisen är över,
då vi i Sverige på allvar behöver diskutera vårt samhälles brister och styrkor.

Har vi organiserat vårt land på bästa sätt?
Vad behöver förändras för att vi ska bli starkare?

Just nu är fokus fortfarande att rädda så många människors liv, hälsa och jobb som det bara går.
Men mitt i allt detta tuffa och tunga är det värt att påminna sig själv
om att det kommer en dag när vi är igenom detta.

Det kommer en dag när vi kan säga: det är över nu.

Det kommer en dag när vi slår på radion på morgonen
och nås av andra nyheter än antalet döda och sjuka.

Det kommer en dag när du får besöka din släkting på ett äldreboende igen – eller äntligen kan ta emot besök från din familj.

Det kommer en dag när du kan resa till fjällen, ha ditt efterlängtade bröllop, ha en normal vardag.

Ja. Dagen när vi ser tillbaka på coronakrisen kommer.

Den är inte här än. Den är inte ens nära.

Men den kommer.

Till dess behöver vi fortsätta orka göra rätt saker idag.
Och imorgon. Och dagen efter det.
Ända tills vi kan pusta ut
och kanske krama varandra
och säga
vi klarade det, vi härdade ut, vi tog oss igenom detta - tillsammans.

**************************************************