Striden om den svenska modellen

Partiordförande och statsminister Stefan Löfvens tal på Rågsveds servicehus i Stockholm, den 29 februari 2016.

Observera att det talade ordet gäller.

Tack för att jag får komma hit och tala med er idag. Äldreomsorgen har en speciell plats i mitt hjärta. Min mamma jobbade som hemsamarit, och åkte runt på moped bland de äldre i bygden som fortfarande bodde hemma.

Hon använde en skoteroverall på vintrarna – den norrländska kylan kunde inte hålla henne tillbaka. Jag minns också samtalen hon fick. Ibland var det bara för att flytta besöken, men ofta var det något mer: en fråga om råd, ett samtal om livet, en liten stund av mänsklig värme. Av mamma lärde jag mig nog vad empati och solidaritet betyder i praktiken.

* * *
Och jag vet också, att det är sådana som min mamma som har varit med och gjort Sverige till det land det är idag.

När jag åker utomlands, så får jag ofta tala om hur det kommer sig att vi har en utav de högsta sysselsättningsgraderna i världen, alltså att så stor andel av vår befolkning jobbar. Den beror på flit. På arbetsmoral. Men det viktigaste av allt är ju att vi gemensamt gör det möjligt för varandra att jobba.

I många andra länder får kvinnor sluta arbeta när de blir mammor. Blir du sjuk så bestämmer din plånbok din behandling. Blir du gammal beror din trygghet bara på familjen. Folk får konkurrera med varandra om vem som kan jobba för lägst lön. Och unga kan bara skaffa det yrke de vill, om de har råd att studera till det. I USA talar de om den amerikanska drömmen. Men för allt för många så blir det just det – en dröm som aldrig slår in.

I Sverige använder vi verktyg som gör drömmen till verklighet.

Vård och omsorg ska ges efter behov, inte efter betalningsförmåga. Barns skolgång ska inte styras av deras föräldrars bakgrund, utan deras ambitioner inför framtiden. Din möjlighet att studera, utvecklas och lyckas i livet ska styras av idéerna och viljan i ditt huvud, inte pengarna i din plånbok.

Vi kräver vår rätt, men gör också vår plikt för det gemensamma. Vi arbetar och får en lön att leva på, samtidigt som vi betalar skatt med insikten om att det ligger till grund för en jämlikhet och trygghet, som gör att Sverige vågar vara framåtsträvande, expanderande och exporterande i omvärlden.

Dessa verktyg har blivit kända som den svenska modellen.

Mitt eget liv, är ett resultat av den här modellen. Inget annat samhälle skulle nog gett större möjligheter till ett fosterbarn i Ångermanland. Och det vara sådana som min mamma, och alla ni som arbetat i hela era liv, som var med och gjorde det möjligt. För det är jag evigt tacksam.

* * *
Men vi vet alla att den svenska modellen står inför stora utmaningar.

Idag har cirka 140 000 människor, 90 000 av dem kvinnor, fått gå ned i arbetstid eller sluta jobba helt, för att ta hand om sina föräldrar när äldreomsorgen inte räcker till. Kostnaderna för sjukförsäkringen ökar kraftigt, inte minst för att kvinnor i offentlig sektor sliter ut sig på jobbet. Och trots ett rekord i lediga jobb så misslyckas näringslivet med var femte rekryteringsförsök, för att utbildningssystemet inte räcker till. Tänk er det! Det finns tiotusentals lediga jobb – men ingen som kan ta dem.

Dessa brister har sitt tydliga ursprung.

Innan vi kom till makten sänktes skatten med 140 miljarder under 8 år. Jag har inget emot att vanligt folk får mer pengar i plånboken, tvärtom, det var en av mina huvuduppgifter när jag arbetade fackligt. Men när skattesänkningar för storbanker och miljonlöner betalas genom nedskärningar i välfärden, då händer något farligt i samhället.

Och det var precis det som skedde efter 2007. Finanskrisen möttes bara med nya skattesänkningar. Befolkningen och behoven växte. Men inte personalstyrkan. Och det vet ju inte minst ni, att när få ska ta hand om allt fler – då brister det lätt.
Och när EU:s asylsystem havererade i höstas, sökte människor asyl i Sverige i en takt som vårt samhälle helt enkelt inte klarade av.

Det ska inte få ske igen. Den svenska modellen bygger på en ordnad och reglerad invandring, där asylsökande fördelas rättvist i EU, där de som får avslag återvänder hem, och de som beviljas asyl i Sverige snabbt kan börja arbeta. När vi nu utvecklar den svenska modellen, ska vi skapa ett mottagande som gör att välfärden fungerar för alla.

* * *
Vänner,
jag anser att Sverige står inför ett vägval. Därför att i ett läge där den svenska modellen behöver stärkas mer än någonsin, ser jag istället tydliga attacker mot den.

För det första har det nu kommit nya förslag i riksdagen på skattesänkningar på sammanlagt 64 miljarder, som skulle leda till nya nedskärningar i vården, omsorgen, skolan och den sociala tryggheten.

För det andra motarbetas varje försök till att begränsa vinsterna i välfärden, och alla förändringar av dagens system där välfärdsföretag kan dra ned på personal för att göra vinst.

Och för det tredje, kommer nu förslag på att staten ska gå in och sänka lönerna.

Det är kanske den farligaste attacken av alla. Statligt satta fattiglöner skulle inte bara hota den svenska modellen genom att avsluta en lång och välfungerande tradition där fack och arbetsgivare fritt förhandlar om lönerna.
Fattiglöner skulle också hota principen att man ska kunna leva på sin lön, låsa fast människor i fattigdom trots att de jobbar, och få arbetsgivare att välja de billigaste så att det leder till sämre löneutveckling för allt fler på sikt.

Och sänkta löner för er som jobbar i välfärden, skulle få färre människor att utbilda sig till framtidens välfärdsjobb – i ett läge där vi kommer behöver göra stora nyrekryteringar framöver.

Nej, nedskärningar, vinstjakt och fattiglöner är inte en del av lösningen. De är en del av problemet.

* * *

Det finns en annan väg.

Där vi inte sågar av den starkaste grenen vi sitter på, utan får den att växa. Där vi inte monterar ned den svenska modellen, utan uppgraderar den.

Och det vi skapar ska vara en välfärd som både tillgodoser varje människas behov av valfrihet och individuell anpassning, och som du får del av på grund av ditt människovärde, inte din plånbok. En välfärd där vi utbildar och rekryterar fler av de som idag går arbetslösa, så att de kommer i arbete, och kan hjälpa fler att fortsätta arbeta. En välfärd, som gör att vi kan fortsätta åka utomlands, och tala om det unika med Sverige.

Vi ska inte skämmas för att vi strävar efter en världsledande modell, där samhället är som starkast när du är som svagast, och där din framgång blir allas vår framgång. Det ska vi vara förbannat stolta över.

Därför blåser jag här och nu till strid om den svenska modellen.

Som en del av den striden kommer vi att prioritera att anställa fler i den svenska välfärden. Vi vill genomföra ett investeringsprogram som gör att svensk välfärd får fler undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, förskolelärare och socialarbetare.

Så utökar vi vår jobbagenda för att nå EU:s lägsta arbetslöshet. Så bemöter vi stressen och sjukskrivningarna hos välfärdsarbetarna. Så ska vi få en skola, vård och omsorg som går att lita på, i varje läge, i varje del av landet.

* * *
Och till alla er som precis som min mamma sliter hårt för era medmänniskor i välfärden vill jag säga: Det ska löna sig att arbeta, även för er. Ni behöver inte lägre löner – ni behöver fler kollegor.

Och till alla som förlitar sig på svensk välfärd vill jag säga: Vi kommer aldrig att acceptera nya nedskärningar för att finansiera sänkt skatt. Det är välfärdens tur nu. Därför kommer vi att prioritera fler anställda i svensk välfärd, så att vi har en vård, skola och omsorg som är värdig 2000-talets Sverige.

Det är mitt besked här idag. Den svenska modellen ska inte avvecklas, den ska utvecklas.

Det ska jag ta strid för. För er skull. Och för Sverige.